Det har varit stora klagomål runt om i stugorna om Disneys val att ta bort några klipp ur Jultomtens verkstad (där 95% var mot Disneys val i en omröstning på Aftonbladet). Klippen det handlar om är på två dockor som är nidbilder av en mörkhyad man och en man som ska föreställa jude. M.a.o. går man tillbaka till hur Sverige firade jul innan 1983, då inte dessa klipp heller fanns med. Det jag finner mest underligt är att diskussionen hamnat vid huruvida Disney ska få rannsaka sig själva och välja att ta bort föråldrade bilder som de inte längre vill visa eller inte, snarare än att vi funderar över varför de väljer att göra detta.
Sedan finns det de som tycker att det är mer rasism att plocka bort klippen, vilket jag skulle kunnat köpa OM den mörkhyade dockan t.ex. sett ut som en docka som är en avbildning av en mörkhyad man. Men eftersom det är just vita män som bestämt/bestämmer i världen så är det just karikatyrer av folk med annan hudfärg som blivit karikatyrer, inte vi, ändå är det vi som hörs mest i denna diskussionen. Konstigt?

Att VI skulle känna oss kränkta av att dessa karikatyrer rensas bort är för mig en helt absurd tanke. (Här lämnar jag detta och går inte in på könsroller och annat som jag tycker är skevt med Disney).

En annan diskussion nu runt jul är firandet i kyrkans vara eller inte vara. Sverige blev kristet för lite drygt 1000 år sedan (rätta mig ifall jag har fel) och på 1500-talet bröt Sverige med romersk-katolska kyrkan och grundade den Svenska kyrkan. Sedan den 1/1 2000 blev Svenska kyrkan ett självständigt trossamfund och Sverige saknar alltså någon statsreligion (även om Svenska kyrkans grundförutsättningar regleras genom lag om Svenska kyrkan medan andra trossamfunds ställning regleras endast genom lag om trossamfund). En skolavslutning/julavslutning bör i min mening uppfylla två kriterier.

1. Det ska finnas plats för alla.

2. Det ska vara så inkluderande som möjligt.

Med andra ord, det som är bäst för barnen, det är de som är i fokus, inte dina eller mina idéer.
För de som är kristna, eller har någon annan religiös övertygelse för den delen, är med största sannolikhet ändå i kyrkan, eller dess motsvarighet, runt sin religions högtider, och annars också för den delen. Låt de som är kristna få utöva sin religion så mycket de vill, men skilj på kyrka och skola, eller som Skolverket skriver:
En förskola eller skola bör alltid noga överväga om det är lämpligt att hålla en avslutning eller en samling i kyrkan eller en annan religiös lokal. Skolan eller förskolan ska utforma samlingen så att alla elever kan delta. Föräldrarna ska kunna låta sina barn delta utan att de känner att de blir ensidigt påverkade i någon trosriktning.
Avslutningen eller samlingen kan ske i kyrkan om den utformas så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse.

Det som väckt störst känslor under året har nog ändå varit det lilla ordet ”hen” (förutom kanske det faktum att även kvinnor kan ha hår under armarna). Denna punkten saknar egentligen någon betydelse till slutsatsen längre ner i inlägget, men vill ändå få det sagt.
Antagligen är det för att det var i år som det fick sitt stora genomslag som det är först nu som det börjat klagas från folk här och var. Men redan i mitten av 60-talet föreslogs det som ett nytt ord. I Nationalencyklopedin har ordet funnits sedan 2009 och den queerfeministiska kulturtidskriften FUL har använt ordet sedan 2007. Ordet har tre bra användningsområden enligt mig.

1. När man inte vet personens kön, alltså som ett personligare ”den” som jag tycker låter mer som en tingest.
Ex: -Jag var hos läkaren igår för problem med magen.
-Jaså, vad sa hen om din mage?

2. När jag av en eller annan anledning inte vill/får röja en persons könstillhörighet (det kanske är av anonymitetsskäl eller helt ovidkommande för kontexten).
Ex: -Vi har en person i klassen som har problem hemma, men hen vill vara anonym.

3. När personen i fråga inte vill definiera sig som varken kille eller tjej.

En del folk verkar tro att könen skulle suddas ut om man använde ordet ”hen”. O hemska tanke, för vi vet ju alla hur alla tjejer är och hur alla killar beter sig (obs ironi). Men i de länder som redan idag inte ens har ett han eller hon utan endast ett enda ord för båda könen, hur ser det ut där? Är det en homogen grupp människor där man inte ser skillnad på män och kvinnor? Vi har t.ex. Persiskans pronomen u och turkiskans o, eller varför inte ta språket vi själva lånat ordet från, finskan och dess hän (testa att översätta en mening på Google Translate). Nu har jag aldrig varit i Finland mer än att jag åkt Finlandsfärja, men att jag skulle ha problem att skilja finska män och kvinnor från varandra har jag svårt att tänka mig.
Sedan har vi de som tycker att hen betyder höna och inget annat. På engelska gör det det ja, men vi har många exempel på svenska ord som har en annan betydelse på engelska. Skulle vi sluta säga barn om minderåriga för att det betyder lada?