Etikettarkiv: blogg100

Var går gränsen?
9 mars, 2016

Var går gränsen?

Att Sveriges län ska slås ihop till storregioner har länge varit på g, men först idag har ett förslag på dessa regioner spikats.

image
Bild från SVT

Rent politiskt har detta betydelse, men grundtanken är att det ska vara 6 likvärdiga regioner i antalet boende, samt att de ska vara jämnstarka. Men bortser från det politiska i denna text och koncentrerar på det rent geografiskt intressanta detta medför.

För att bibehålla jämn befolkning mellan regionerna föreslår jag ett lotteri där de regioner som växer snabbast (troligen storstadsregionerna) lottar ut flytt till glesbygden, lite som ett obligatoriskt postkodlotteri. Drömprogramledaren är förstås Leif ”Loket” Olsson, som har fin geografisk kunskap.

Dessutom har Halland mitt i allt fått hybris och vill vara en helt egen region. Då har ”Norrland” en lite blygsammare inställning och minskar ner till att bara vara halva Sverige med Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland (om man jämför med landsdelen Norrland).

Dalsland, detta bortglömda landskap som likt en blindtarm suttit lite dumt till på Västra Götalands län, kommer i detta förslag istället ligga mitt i den sydvästra storregionen. Kanske kan Åmål eller Bengtsfors slå Göteborg på fingrarna och ta platsen som regionshuvudstad?

För mer och seriösare information kam ni läsa på SVT: http://www.svt.se/nyheter/inrikes/har-ar-sveriges-nya-storregioner

Hönsjakt
8 mars, 2016

Hönsjakt

Igår när jag kom hem och gick min sedvanliga runda bland djuren så fick jag bara ihop det till 13 höns. Jag vet å det bestämdaste att det var 14 så sent som i helgen, men nu verkade en vara borta.

Dessutom såg vår Araucanatupp extra hängig ut, och när jag upptäckte att det var vår enda Araucanahöna som saknades förstod jag varför. Jag tittade runt i hönshuset, men ingenstans kunde jag se tillstymmelse av fjäderfä mer än på sittpinnarna.

Jag gick ut igen, all snö som kommit nu betyder två saker, dels är hönsen inte ute särskilt mycket, dels lämnar de spår efter sig. Jag traskade runt bland de hönsspår jag hittade, men utan att se någon höna. Bristen på spår av slagsmål fick mig att tänka att hon skulle kunna ha blivit begravd av snön som fallit från hönshusets tak.

Med snöskyffeln i högsta hugg grävde jag i de värsta högarna framför hönsens ingång, men inget blod eller fjädrar där heller. Kan en hök lyckas ta en höna utan att lämna det minsta spår? Hon var ändå ganska liten. Nä, vid det här laget hade jag gett upp att hitta henne, så jag gick iväg en bit, satte ner skyffeln i snön och tittade tillbaka mot hönshuset.

Vem sitter då uppe på hönshusets tak, om inte hon? Jovisst, uppflugen som en vindflöjel satt hon så fint och visste nog inte hur hon skulle ta sig ner.

image

Så bort och hämta stegen för att klättra upp till henne, och utan något större motstånd lät hon mig klättra ner med henne under armen. Inne i hönshuset satte jag ner henne vid maten och vattnet, men hon hoppade direkt upp på sittpinnarna och kurade ihop sig bredvid sin tupp, som genast såg mycket lättad ut.

Electric banana jordfelsbrytare

Detta inlägg kommer inte nämna några företagsnamn, och jag vägrar tro att alla elektriker är svåra att ha att göra med så jag antar att jag mest haft otur.

Vi renoverade badrummet i vår gäststuga för lite drygt ett år sedan, det stod klart strax efter årsskiftet 2014/2015. Eller klart och klart, en del elektricitet lämnade vi till någon elektriker. Eftersom vi inte använde badrummet direkt så tänkte vi att det räcker om vi får ordning på det till sommaren då vi tänkte hyra ut gästhuset.

Efter att ha pratat med släktingar som är elektriker som antingen bor för långt bort eller har för mycket att göra hittade jag en elektriker som bodde relativt nära. Fick till slut tag på honom och han och hans kollega var t.o.m. ute hos oss och skrev ned allt som behövde göras och veckan därpå skulle de bara höra av sig när de kunde komma ut igen. Nästa vecka gick och ingen hörde av sig, så jag ringde upp. Då var det nästa vecka som gällde, men inte heller då fick jag något samtal, så jag ringde upp igen. När de inte hörde av sig tredje veckan heller så la jag ner det. De har fortfarande inte hört av sig.

Då testade vi att höra av oss till en firma som har pensionerade hantverkare tillgängliga för en del jobb. Efter en del strul med att få tag på rätt person fick jag till slut prata med en äldre man. Han tyckte det var fruktansvärt långt att åka ut till oss (~4 mil, snäppet kortare än jag och min fru har till jobbet varje dag). Jag tyckte mest synd om honom och bad honom fundera på det och återkomma om han ångrade sig. Han återkom inte.

Nästa försök blev en lite större firma som svarade på min mailförfrågan snabbare än blixten med ett nummer till en som skulle kunna hjälpa mig. Jag ringde sagda nummer i två dagar, men då jag inte fick något svar skickade jag ett sms. Fem minuter senare fick jag svar om att han blivit sjuk och varit tvungen att åka hem från jobbet. Jag bad honom höra av sig igen när han blivit frisk och önskade honom att krya på sig. Efter en månad hade jag fortfarande inte hört något så jag testade att ringa och smsa, men inget svar på något sätt.

Nu har jag precis kontaktat en elektriker som jag tipsats om av en kollega, som skulle be en av hans kollegor att ringa mig i början på nästa vecka. Med lite tur så stämmer detta och vi kan kanske äntligen få ordning på elektriciteten där hemma. Även om min tilltro är lite naggad i kanten så lever hoppet fortfarande.

To be continued…

Tala är silver, tiga är guld

En av de större anledningarna till att jag gillar sociala medier är lättheten att ta kontakt med folk. Lika mycket som jag gillar att skriva med allt från okända människor som finns i närheten till bekanta personer långt bort, blir jag nervös av att behöva prata med någon i verkligheten.

Det är något jag tycker är väldigt tråkigt, för jag gillar verkligen att träffa och prata med folk. Och det har sociala medier gjort bra, det känns lättare att prata med någon som jag känner igen och vet lite om än en total främling. Kanske därför jag träffat ungefär femtio personer som jag aldrig hade pratat med om det inte varit för twitter t.ex.

Men trots att tröskeln är lägre så är varje socialt möte någonstans på jobbighetsskalan. En kompis som jag umgås med dagligen ligger väldigt långt ner på skalan, på gränsen till noll. Men även något så enkelt som ett telefonsamtal till en nära vän kan skjutas på några dagar. Att våga gå fram till någon jag knappt känner kräver att jag samlar mod en ganska bra stund innan.

Att jag tycker det är jobbigt låter säkert motsägelsefullt när jag samtidigt tycker att det är väldigt kul med sociala sammanhang, OM det är en liten grupp med människor som jag känner och tycker om, eller om jag lär känna någon ny trevlig person.

Svårt det här med introvert/extrovert, I vissa situationer är jag mer introvert, i andra mer extrovert. Enklast är helt enkelt att jag håller relationer på nätet, eller att ni säger hej till mig först.

Vernissage
5 mars, 2016

Vernissage

Det här med kultur är jag dålig att ta mig tid till. Inte ens metalkonserter går jag så värst mycket på nuförtiden. Så mycket tid som inte finns, och när tid väl finns använder jag det istället till något helt annat.

Österängens konsthall, som är ett fantastiskt bra initiativ av Johanna Linder, en liten konsthall långt utanför centrum där det ändå rör sig mycket folk, startade idag Nina Hemmingssons utställning ”Skogen, människorna, djuren och jag – teckningar av Nina Hemmingsson” med vernissage.

image
En favorit från "Jag är din flickvän nu"

Ninas mörka, ångestfyllda teckningar och dialoger med en rejäl dos humor passar mig perfekt där jag gick runt och småskrattade för mig själv samtidigt som mycket är väldigt tänkvärt och träffande i hur jag själv tänker i många situationer.

image

Det var en hel del folk på plats under tiden som jag var där, men utställningen håller på fram till maj, så om du inte var där idag föreslår jag att du besöker utställningen en annan dag.

image

Mars månad
4 mars, 2016

Mars månad

Mars är definitivt en av mina favoritmånader. Inte nog med att fåglarna börjar kvittra mer, det blir ljusare och våren börjar krypa fram, min födelsedag inträffar mitt i.

Om året hade varit ett dygn så hade det fortfarande varit ok att snooza i mars.
Om mars hade varit en planet så hade det varit jorden.
Om mars hade varit en chokladbit så hade det varit en Japp.

Mars är den där kompisen man älskar, men träffar så sällan. Och när man väl träffas så är allt som vanligt.

Det är också kompisen som aldrig bestämmer sig, som säger att hen kommer på festen, men backar ur i sista minuten. Eller som blir akut sjuk på festen och smittar alla närvarande.

Om mars hade varit ett fordon så hade det varit en moped som slutar fungera när man är som längst hemifrån.
Om mars hade varit en sjukdom hade det varit pest OCH kolera.

Mars är att vakna med tre dm snö utanför dörren när man vaknar och har bråttom iväg. Det är bilolyckor och dikeskörningar. Det är ett hopp om vår som släcks.

Mars är definitivt en av mina hatmånader.

image
En vanlig marsmorgon

Prinsar och prinsessor

Ta fram er inre sagoröst så kommer här en berättelse att läsa för barn och barnbarn.

Det var en gång ett kungarike i norr där prinsessan, vi kan kalla henne Victoria, en dag bestämde sig att gå till ett gym. Där trivdes hon bra bland löpmaskiner och hantlar, som en av alla andra vanliga människor som gick på detta gym.

Och när man gillar ett gym extra mycket, vad passar sig inte bättre än att man träffar ägaren för att berömma hen över vilket fantastiskt gym som skapats? Detta utspelar sig nämligen i en tid då gym inte fanns i överflöd och inte var det vanligaste stället näst efter caféer och frisörer i en stad.

Sagt och gjort bestämde prinsessan sig för att träffa ägaren och berätta för honom, vi kan kalla honom Daniel, vilket exceptionellt fint gym han ägde. Daniel som inte var särskild van vid komplimanger förstod inte skillnaden på sak och person och tolkade det som att det var honom prinsessan var så förtjust i. Detta gjorde honom förstås väldigt generad, men äger man ett gym så är man inte villrådig och Daniel bestämde sig för att fria till prinsessan. Vad som hände sekunderna efteråt är oklart, men det ryktas om en nysning eller hostning som Daniel tolkade som ett ja, och kungen som var lika virrig som en sagokung ska vara, såg sin chans att bli av med halva kungariket, men lyckades bara ge bort ett landskap.

Hur slutar sagan då undrar ni, ja, den är inte slut än, men prinsessan födde en liten prinsessa några år senare, och just i dessa dagar har även en liten prins sett dagens ljus.

Nu funderar Victoria och Daniel på att slå ihop sina namn för att döpa barnet. Antingen blir det en vanlig prins som kan gå runt bland vanliga människor. Då blir namnet Vaniel.
Annars blir en liten tyrann och då blir namnet Joffrey, eller Diktatoria.

Snipp snapp snut, så var sagan slut.

PS. I denna sagan får även alla människor i landet hjälpa till att betala för kungafamiljen och likt en förtrollning är de befriade från ett vanligt liv och tvingas in i ett liv av galor och invigningar. Vilken tur att det bara var en saga ändå. DS.

Misslyckanden och lyckoträffar

Om inte träningsbilder avlöser bilder på chiashakes och proteinbars på instagram, så är det ”inspirerande” citat och bevingade ord som presenteras i jakten på lycka online.

Mår man bra av det så ska man fortsätta med det, men för egen del finns det inte många saker som får mig så osugen på att gå till gymmet som en före-/efterbild på sociala medier. Sådana bilder skrollar jag helst förbi från soffan med en godispåse bredvid mig, eller medan jag provar ett nytt kladdkakerecept.

Att endast visa upp en positiv bild av sig själv på nätet är lite som att berätta för folk att man är en väldigt snäll människa. Hade man känt ett behov av att berätta det om det redan hade märkts? Jag litar mer på folk som visar sig sårbara, vågar publicera att en dag varit helt oproduktiv eller att livet är riktigt uselt just nu.

För vi har alla sådana dagar, veckor eller år. Så varför inte bara vara ärlig mot sig själv och andra och publicera ett misslyckande bland alla lyckoträffar, det gör oss bara mer mänskliga.

image

Blogg100
1 mars, 2016

Blogg100

Oj vad snabbt ett och ett halvt år går. Med tanke på att jag inte bloggat sedan oktober 2014 och knappt lyckats klämma ut en tweet om dagen sedan dess så känns blogg100 som ett övermäktigt åtagande (mitt kraftdjur är sengångaren), särskilt då jag inte ens är så värst förtjust i utmaningar. Men förhoppningsvis kan detta öka min lust att skriva igen, plus att jag kanske hittar någon ny blogg att följa själv och till slut får jag kanske en anledning att bygga om bloggen igen.

För att bespara er ännu en blogg om något helt oväsentligt att följa kan jag avslöja att den kommer ha ett fortsatt fokus på livet på landet och politiska texter blandat med videor och bilder de dagar inspirationen tryter. Välkomna, och ingen blir gladare än jag om ni kommenterar eller skriver frågor eller tips på vad jag borde skriva om till mig på Twitter, Instagram eller Periscope.

Sådär, nu kan ni gå vidare med era liv.

Sjas!