Nu har det varit lite mycket igen. I fredags lämnades bilen in för byte av sommardäck, från helt utslitna till sprillans nya. Känns tryggt. Pga, eller snarare tack vare det så promenerade jag med min polare Speedo säkert 1,5 mil den dagen. Plus en liten cykeltur till och från Arbetsförmedlingen *ryser*. Allt väl så långt.
När klockan började närma sig midnatt så tänkte vi vara lite snälla mot hundarna, för en gångs skull. 😉 Så fram med blodpuddingen och ut över golvet. De blev väldans glada till en början, tills Speedo upptäckte att Bubben nog inte ville ha sin bit som bara låg där, men det ville han visst tydligen, så lite tumult uppstod. Då kom jag på den briljanta idén att bryta bråket. En sekund senare satte Bubben tänderna i tummen på mig. Helt mitt fel och extremt klantigt. Men men, sånt händer så vi ringde sjukhuset och kollade om man skulle åka in för att få stelkrampspruta, eller hur bråttom det var. Kvinnan i luren förklarade att det inte var någon brådska och att det räckte med att åka in dagen efter för spruta.
Sagt och gjort. Igår åkte vi in efter lite sovmorgon, och innan vi väl hittat någonstans där man kunde få tala med någon så var klockan strax efter 13. Till slut fick vi en tid klockan 14, någon helt annanstans, långt ner i stan. Tio i två var vi där och anmälde oss, och då fick vi veta av damen i kassan att någon stelkrampspruta behövdes inte såvida jag inte var över 40 år. Så jag betalade glatt de 300 kronorna och satte mig och väntade till halv tre på att komma in till doktorn som på två minuter sa ungefär vad vi visste och skrev ut recept på antibiotika som jag kan hämta ut ifall det skulle bli värre.
Vad har vi då lärt oss av det här? Tja, lita inte på någon annan än dig själv, för alla andra försöker bara motverka dig och ditt liv.
