Fy hundan vilken natt

För er som inte vet att jag, tillsammans med min sambo Frida, har två hundar, får jag börja med en kort presentation. Vi har Fridas föräldrars Golden Bubben på 8 år, samt vårt eget lilla hjärtegull, Rottweilern Speedo, übersocial och alltid lika glad som är drygt ett år.

Eftersom Speedo är så social, alltid ska vara med en vart man än går och får seperationsångest ifall man går för att slänga soporna utan honom med sig så har han också fått följa med vart vi än tagit vägen. Denna veckan, när Frida är i Norge och hälsar på sin kompis och jag jobbar natt tänkte jag försöka göra en förändring i den inte-riktigt-så-stor-som-han-ser-ut hundens liv. Jag tränade på att lämna honom ensam hemma i små korta intervaller på måndagen och tisdagen, och när tisdagskvällen kom och jag skulle gå till jobbet (jobbar 22-06) så spärrade jag för köket, stängde toalettdörren och gick hemifrån. Inte för att jag äger eller har några planer på att äga en bomb, men det kändes ungefär som att lämna en tidsinställd bomb som man inte vet när den ska utlösa.

Skulle Speedo tugga sönder täcket på sängen eller kudden i vardagsrummet i ren panik för att inte ha någon annan än Bubben hos sig. Skulle han kanske krafsa ytterdörren sönder och samman. Eller skulle han sova tryggt som om ingenting var annorlunda en vanlig natt. Detta var frågor som jag ställde mig under natten, och när jag gick hem på morgonen, halvt ångrandes mitt beslut kvällen innan så var hjärtat startberett att hoppa upp i halsen. Vilken syn skulle jag mötas av när jag öppnade dörren?

Jo, en megaglad liten krabat som inte kunde sluta hälsa mig välkommen hem, men utan några spår efter panik på vare sig möbler eller hund. Vilken lättnad att krypa ner i sängen efter en extra lång promenad.

Tax å mycket Speedo.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *